Hittade denna gamla bild på vår undulat Kalle som tyvärr inte finns med oss längre. Han är väl i fågelhimlen antar jag:) Kalle blev gammal, hela 12 år och han hann vara med om en del. Bland annat bodde han på 3 olika ställen. Han lärde sig aldrig prata men han var väldigt sällskaplig och söt liten fågel. När han var 2-3 år och vi precis flyttat till ett hus på landet fick han vara med om sitt livs största äventyr. Det var en solig sommardag och vi tyckte han kunde få vara ute i den härliga luften men kvar i buren förstås. Det var bara det att dörren till buren var inte helt stängd så den lyckades han öppna och flög ut glad som en lärka;) Vi bodde då alltså på landet med skogar och havet som granne och den känslan som kom över mig när han flög iväg, ja det var ju som om mitt barn försvann!! Jag fick panik först men sen följde jag efter honom med blicken och sprang åt det håll han flög. Som tur var valde han skogen alldeles intill oss. Han flög omkring bland grantopparna och kvittrade och var väl helnöjd! Jag ropade hans namn hela tiden och han svarade. Så där höll vi på en timme ungefär, jag ropade och han svarade och flög omkring bland trädtopparna. Till slut insåg jag vad jag höll på med - vad skulle det hjälpa om jag bara ropade hans namn, sen då, om han kom närmare och satte sig på axeln, då hade jag ju en lång bit kvar till huset. Jag kom på idén att sonen, som var med, skulle springa in efter buren och så skulle vi försöka locka honom dit. Så  brukade vi ibland göra inomhus när vi ville att han skulle vara i buren och inte få flyga fritt. Då brukade vi ta botten av buren och locka med mat och rop och då kom han alltid! Jag tyckte sekunderna segade fram innan sonen var tillbaka med buren. Men till slut kom han och vi satte igång operation "fågelhämtning":) Det gick vägen! Vi lockade och han fick se burbotten och började sakta, sakta flyga närmare och närmare. Några gånger var det som att han förstod att vi skulle fånga honom och han flög högre upp igen, men som sagt, till slut valde han att sätta sig på botten och sonen var snabb att sätta fängelseburen över honom;) Gissa om vi var lyckliga!!! Sen den dagen var vi extremt noga med att dörrarna till buren var stängda innan vi ställde ut honom. Flyga inne fick han fortsätta med!

This is an old picture of our budgie Kalle. He´s not with us anymore but I guess in bird heaven:) He lived to be 12 years old. When he was about 2-3 years old we moved to a house in the countryside and he had his greatest life experience! It was a hot summer´s day and we took Kalle out in his cage without noticing that one of the doors to the cage was unlocked! Of course Kalle managed to get out and flew away to the woods! I felt like I lost my child and ran after and shouted his name to keep in contact. We went on like that for more than an hour, I shouted,Kalle answered but he kept on flying among the tree tops. Finally I realized we had to do something radical if we were to catch him at all. When Kalle was flying indoors and we for some reason wanted him to come into his cage we used to take the bottom and called him by saying his name and have our hand on the bottom. It worked all the time. So I said to my son, go get the cage, no run! He did and finally, after many calls Kalle eventually got closer and closer and - jumped on the bottom- and my son put the rest of the cage over him and he was trapped;) We were so happy!! He wouldn´t have made it out in the free, he would either be eaten or starv or froze to death. But I guess it was a real adventure for him:)And he got to fly indoors still! 

Jag vill gärna visa er dessa fina bilder av Agnes. Det är Ellen, min dotter, som tagit dem. Hon är fin, Agnes!

Foton: Ellen Björktegen

I want to show you these pictures that were taken by my daughter Ellen.

Surely Agnes is a darling!

Idag har det varit en strålande vinterdag med snö och solsken. Jag tog med mig lilla Agnes ut på en liten promenad men hon ville inte vara ute så värst länge. Hon tycker nog fortfarande att det är lite läskigt men spännande på samma gång.

Sen gick jag ut med Algot och det var premiär för honom med snö. Han verkade tycka att det var helt ok. Han började rafsa och stå i:)  Några kompisar fick han också träffa innan det var dags för åtminstone matte att gå in för hon frös om fötterna! Innanför dörren hälsas vi välkomna hem av Agnes och Algot är jättelycklig, han hälsar tillbaka på Agnes och sen skuttar han inåt rummet. Jag tror banne mig Algot älskar Agnes!:) Matte fick nästan en tår!

Today has been another wonderful winter day with snow and sunshine. I took my little Agnes out for a walk but she didn´t fancy it too long. She still finds it quite scary and exciting at the same time.

Then I took Algot out on his first experience of snow. He seemed to like it. He met some of his cat friends before his mistress decided to go inside because her feet was getting real cold! Inside we are greeted by Agnes and Algot is overjoyed, greets Agnes and then he scampered away into the house. I do think Algot loves Agnes!:) Mistress almost got a tear in her eye!

Häromdan såg det ut så här i klätterträdet. Algot slickade Agnes läääänge!

Var det av kärlek eller ville han bara få iväg Agnes på ett vänligt sätt????:)

Vad tror ni?

This is what it looked like the other day in the climbing tree. Algot licked Agnes for a very long time. Was it out of love or maybe it was a friendly way to say "I want you to leave, Agnes!"??:)

What do you think?

Jag tycker man kan se tydligt här att Agnes är en sibirisk katt!

Foto: Ellen Björktegen

This is what a Siberian cat looks like according to me!

När jag vaknade imorse och tittade ut genom fönstret såg det ut så här:

En härlig vinterdag blev det med sol och gnistrande snö.

This morning when I woke up and looked out the window this is what I saw.  It has been a wonderful winterday with a shining sun and sparkling snow.

Bara för att det är en vanlig dag och för att du är du!

Just because it´s an ordinary day and because you are you!

Jag läste en artikel i någon tidning idag lite flyktigt men det handlade om det här med att blogga. Tjejen som skrev artikeln hade själv haft flera bloggar men upplevt att hon blivit stressad av det. Om hon inte skrev nån dag så kom stresskänslan - hjälp, jag måste skriva något idag OCKSÅ! På sätt och vis kan jag förstå känslan, å andra sidan är det ju frivilligt att ha en blogg. Och när man bloggar behöver man inte blogga varje dag även om det kanske är tanken, lite som en dagbok. Men vadå? Man kan väl göra det till vad man själv trivs med. Fast.....jag älskar ju att titta på min statistik.....jag har gått från ett medel på runt 15, sen var det ca 20-22 och igår var det 30!! Då blir jag exalterad och vill skriva mer och få ännu fler läsare som förhoppningsvis stannar kvar! Tänk om jag blir stressad nu?? Nä, jag tror inte det. Dels är jag sjukskriven och har all tid i världen, dessutom älskar jag att skriva ihop en liten text och få "prata" lite med er därute och skulle det kännas betungande nån gång då kan jag väl tillfälligt stänga för semester!

I read an article in the paper about blogging. The author herself had several blogs and she claimed they gave her stressful feelings. "Oh no, do I have to write today AGAIN!" In a way I can understand her but on the other hand  you don´t need to have a blog. And you don´t have to blog every day  even if that´s supposed to work that way, kind of a diary. But so what? You can do it the way YOU like it to be. I love to watch my statistics. I´ve gone from 15 a day, then 20-22 a day and yesterday I had 30 visits!! Then I get excited and want to write more and get more readers that hopefully will come back. What if I get stressed now?? Nee, I don´t think so since I love to write texts and be able to "talk" to you out there and if I one day feel it gets to be too much I will close the blogg temporarily for vacation!