Ibland kan jag drabbas av nostalgi och tänka tillbaka på gångna tider. När mina barn växte upp bodde vi på landet strax utanför Strömstad i norra Bohuslän. Jag och barnens far hade köpt ett gammalt skolhus, Bjälveröd Skola, och det var en utmaning att få ordning på det stora huset. Vilket vi inte klarade, varken ekonomiskt eller på annat sätt och det var på sätt och vis sorgligt. För det var och är ett pangställe om man nu tycker om att bo nära havet och lite lantligt. Huset i sig hade vinklar och vrår och var väldigt spännande men också vansinnigt svårt att få beboeligt utan att det skulle kosta både svett, tårar och pengar. Sen var relationen på väg utför dessutom, så det kunde ju bara sluta på ett sätt. Jag sörjde faktiskt  stället i många år för jag hade lagt ner så mycket känslor i huset (låter kanske konstigt men så var det). Nu sörjer jag inte längre utan kan se att det var en period i mitt liv som var både bra och dålig och tyvärr var jag tvungen att lämna mitt drömställe. Men drömställen finns det väl lite överallt? T.ex där jag bor nu. Jag trivs så jättebra här i min lilla radhuslägenhet med den pyttelilla trädgården. Tur är väl det! För mig är det viktigt att må bra där man bor, och det gör jag här även om mitt hjärta fortfarande hör hemma i norra Bohuslän, av många anledningar!

Här är mina barn när de var små. Mina solrosor!!:-)

Min dotter Ellen vid vår båt

i viken vid Båleröd nära Strömstad. Här är hon ca 2 år.

Här är Ellen runt 10 år och vi har farit ut till en ö, Furholmen, som ligger utanför Strömstad och stan ser ni i bakgrunden. Visst är hon cool, tjejen!

 

Vic

2 mars 2009 21:44

Vad synd att det gick som det gick med huset. Tur att du trivs nu i alla fall, och vilka mysiga bilder :)

Jag visste inte att du gillade Star Trek :P

http://pharazit.wordpress.com

 

Vic

2 mars 2009 22:00

Som svar på hur jag fick min diagnos: Jag vet inte riktigt hur det går till när man är vuxen, eftersom jag fick min när jag var 14. Men min mamma kontaktade i alla fall BUP, så fick jag gå dit och göra en massa olika tester, och min familj och skolan fick också fylla i papper om mig (vet inte ifall det bara är barn som behöver att omgivningen gör tester om en, eller om vuxnas omgivning också ska göra det). Det tog flera månader i alla fall, man får göra tester och prata med en psykolog någon gång i veckan.

Inte världens bästa förklaring, men jag tror det bästa du kan göra är att ta kontakt med en psykolog eller liknande och kanske be om att få prata med dem, ifall du vill göra en diagnos.

http://pharazit.wordpress.com

 

vivi

3 mars 2009 08:57

Förstår om du saknar det, det är konstigt det där med hus och ställen, själv saknar jag Öland men det är med blandade känslor. Min mor vill aldrig sätta sin fot där, för mycket dåliga minne för henne. Själv...det är ngt med allvaret och de vackra neptuniåkrar som ger mig ro. Bohuslän har jag inte varit så mycket i, en gång var jag barnflicka där i 2 veckor, go ungar och ett nyligen brustet hjärta, kommr iaf ihåg att om man ska läka ihop ett brustet hjärta så hjälper bohusläns karga klippor bra! :)

http://www.missvivis.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo så är det med ombytliga mig. Glöm det förra inlägget. Gå istället till: www.sengas.bloggplatsen.se   Japp - tillbaka hit alltså men med ny adress och annan layout. Välkomna! ...

Ja, då var det dags för ombyte igen - jag har skaffat en blogg på annat håll och ber er gå dit istället: measibir.blogspot.com VÄLKOMNA TILL MIN NYA BLOGG! HOPPAS NI TYCKER OM DEN!! ...

Har fotat en del i trädgården för ett tag sen men tyckte inte några bilder blev bra. Några kan jag med att visa i alla fall ;-) Vid min entré har jag framför en välkommenskylt de vackra penséerna som jag har i bloggens bakgrund för närvarande. Vid dö...

Min fina, goa, härliga dotter blir 19 år idag och man kan ju undra vart åren tar vägen? Var det inte igår hon började förskolan? Eller åtminstone för några månader sen?? ;-) Studenten tar hon om några veckor men först ska det alltså firas födelsedag....

Igår var mina föräldrar här och vi hjälptes åt att göra det sista på nätet på balkongen så nu är det helt klart och Algot och  Agnes har redan boat in sig rejält. Det är så skönt! Äntligen kan jag ha balkongdörren öppen igen och låta dem gå som de vi...